Nu kommer del 3! Texten är ganska tät, orkade inte sitta och flytta och hålla på. Hoppas det går bra ändå? (:

Fantasin började flöda medans hon gick hem från skolan. Hon tänkte på musik konserten dom skulle sätta upp i skolans aula. Skulle hon ens hinna lära sig låt texterna? Två veckor var en ganska tight tidsplan, men med Roxannas minne kanske det ändå skulle funka. Hon tog upp sin mobiltelefon och sökte reda på Lennarts mobiltelefon nummer. Hon var nog den enda på hela skolan som hade en lärares nummer på sin mobil, men vad spelade det för roll? Hon och Lennart hade ju en bra relation, om man kunde kalla det så. Hon visste en massa om honom och han visste lika mycket om henne. Lennart var i femtio års åldern och hade varit musiklärare sen han var 25. Han var gift, sedan 30 år tillbaka och hade 3 barn. Eva, Lena och Sanna var namnen på hans barn. Dom var alla äldre än Roxanna. Den yngsta, Sanna, var 18 år. Roxanna själv hade två syskon. Eric, som var hennes äldre bror och Samantha som var hennes yngre syster. Eric var 17 och Samantha var 8. Samantha såg alltid upp till Roxanna vad än saken gällde. Roxanna älskade verkligen sina syskon lika mycket som sina föräldrar. Hon hade nog den perfekta familjen. Hennes föräldrar var varken för stränga eller för mjuka, dom var inte skilda och dom hade träffats när hennes mamma var på semester i Amerika för 19 år sedan. Eftersom att hennes pappa var amerikan, var det alltid till Amerika dom for under somrarna. Roxanna hade varit till Amerika 16 gånger och hon hade alltid lika roligt varje gång hon var där. Dom bodde hos hennes farmor och farfar i Los Angeles halva sommaren. Den andra halvan spenderade dom hon hennes faster i Miami tillsammans med hennes man och deras två barn. Resten av året var dom hemma i Sverige. Roxanna undrade ofta varför hennes föräldrar bodde i Sverige istället för Amerika. Hon fick alltid samma svar när hon frågade. Svaret var simpelt, hennes mamma hade redan haft ett jobb som hon älskade i Sverige och ville inte lämna det för någon, inte ens hennes stora kärlek. Hennes pappa var ung och galen och gick med på att följa med hennes mamma till Sverige för att gifta sig och skaffa familj. Hennes pappa var ganska mörk i hyn medans hennes mamma var betydligt ljusare i hyn. Hennes mamma hade blont hår medans hennes pappa hade mörkt. Hennes pappa hade bruna ögon och hennes mamma hade blå. Hennes mamma var kort och hennes pappa var lång. Dom var verkligen varandras motsatser, dom hade inte ens samma intressen, ändå älskade dom varandra obeskrivligt mycket och skulle troligtvis aldrig skiljas. Roxanna själv var som en kopia av sin far. Hon var aningen ljusare än sin far, men ändå inte lika ljus som sin mamma. Hon var något mitt emellan. Hon hade långt lockigt brunt hår, bruna ögon och ett stort leende. Hon var ganska liten, endast 1,59 m lång. Vågen visade runt 50 kilo, en vikt hon faktiskt var ganska nöjd med. Många tyckte hon såg väldigt spansk ut, vilket inte var så konstigt eftersom hennes farföräldrar båda var från Mexiko. Egentligen var hon inte så osäker på sitt utseende. Hon fick ofta komplimanger om hennes söta ansikte och hennes snygga kropp. Ändå hade hon inte så många vänner, hon hade sin bästis, Carla, 3 tjejer från klassen samt ett par tjejer från parallellklassen. Carla var ett år yngre än Roxanna, dom hade varit bästisar sedan dom var 6 och hon hade följt med Roxanna till Amerika ett antal gånger. Roxanna hade bara en kompis i Amerika. Hans namn var Ryan. Han bodde i Miami och dom umgicks så ofta dom kunde. En gång hade han till och med hälsat på henne i Sverige. Alla hennes kompisar trodde att dom var ihop, men det var dom inte. Visst såg han bra ut, men hon hade aldrig sett honom som något annat än en vän. Han hade gröna ögon och brunt hår, hans största intresse var surfing, något även Roxanna älskade att göra fast hon inte alls var lika bra som honom.

- Lennart, hörde hon en röst i telefonen

- Hej! Det är jag, Roxanna.

- Nämen hejsan, har du glömt något eller?

- Nej, eller jo, jag hade tänkt att anmäla mig till musik konserten, om det går bra?

- Självklart Roxy! Du är så bra på att lära dig låt texter så det lär inte bli något problem, du har en fantastisk röst och jag kunde inte vara gladare just nu, sa Lennart. Roxanna log i säkert tio sekunder innan hon fick ur sig ett svar.

- Tack, är det på måndag ni har träning?

- Jo, måndag klockan tolv. Om du har lektioner då är det bara att säga vars du ska gå så får din lärare ta upp saken med mig, okej?

- Det bli jätte bra, tack så jätte mycket för att du låter mig vara med.

-"It's my life, it's now or never, I'm just Gonne live for eveeer"

- Bra, du sätter verkligen tonerna varje gång Roxanna, sa Lennart, musikläraren, med ett stort leende på sina läppar. Roxanna kunde inte annat än le tillbaka. Det fanns ingenting annat som hon älskade lika mycket som musiken. Tydligen var hon också ganska begåvad, det visste hon, men ändå så hade hon inte nog med självförtroende för att sjunga inför en publik. Efter varje musik lektion stannade Roxanna kvar för att få en privat lektion av Lennart. Lennart hade många gånger sagt att han inte tyckte det var någon idé att stanna kvar varje gång, eftersom han tyckte redan att Roxanna var så duktigt. Ändå så lyckades Roxanna övertala honom varje gång. Det var ingen utom Roxanna, Lenart, hennes föräldrar och hennes bästa vän Carla som visste om lektionerna. Hennes klasskamrater hade aldrig lagt märke till att hon alltid stannade kvar efter lektionen. Musiken var sista lektionen varje fredag så det kanske inte var så konstigt. Alla hade väl annat att tänka på, fredag var väl en speciell rolig dag för många, även för Roxanna. Fredag var ju dagen hon fick ägna en hel timma åt det hon älskade att göra, sjunga.

- Nej, jag tror det räcker för idag, sa Lennart och ställde undan gitarren samtidigt som han tittade på klockan.

- Är det något jag borde träna på till nästa vecka? sa Roxanna och började plocka ihop sina papper med låttexter på.

- Absolut inte, som jag har sagt många gånger förut, du är redan så bra du kan bli! Visst, övning ger färdighet, men du måste slänga sig ut i musikvärlden snart Roxy.

- Musikvärlden?

- Ja, du vet! Anmäl dig till musik konserten vi ska ha om ett par veckor, sa Lennart och tittade in i Roxannas mörk bruna ögon. Hon kände hur hon blev helt röd i ansiktet. En konsert? Det skulle hon aldrig klara!

- Annars kan du ju anmäla dig till det dära programmet, Idol, visst heter det så? fortsatte Lennart. Roxanna blev bara rödare och rödare. Hon skulle aldrig klara någon sånt!

- Vi får väl se, var det enda hon lyckades få fram. Hon satte upp det långa mörka håret i en slarvig tofs, tog sin väska och smet iväg från klassrummet utan att säga ett ord.

Som ni kanske inte vet, så älskar jag att skriva! Berättelser, krönikor, inlägg i bloggen osv. Därför är också svenska ett av mina favorit ämnen tillsammans med Syslöjd och Bild! Här har ni en liten smak-bit på en slags novell jag jobbar med just nu;

Gråten i Roxannas halls satt fortfarande kvar. Varför kunde hon inte bara låta sig själv börja gråta? Vad var det hon var rädd för egentligen? Vad spelade det för roll om hon grät, alla gråter väl ibland?

 Nu satt hon bara där och tittade rakt in i väggen, utan att ha någon att prata med, utan att ha någon som tröstade henne. Visst älskade hon sin mamma över allt annat, och visst kunde hon prata om nästan allting med henne, men inte om detta. Hon kunde inte ens prata med sin bästa vän Carla om det som hänt i skolan denna kalla torsdagsmorgon. På något sätt skämdes hon. Hela tiden försökte hon intala sig själv att det inte var något att bli ledsen för, ingenting att bry sig om. Glömma är vad hon ville göra, bara glömma hela dagen som just passerat. 
 Om och om igen funderade hon på vad som egentligen gjort henne så ledsen. Vad spelade det för roll om killen hon vart kär i sedan 7:an inte visste hennes namn och istället för hennes namn kallade henne "utlänningen"? Var det för hennes smått bruna hy eller ovanliga sätt att prata på han kallat henne "utlänningen" tidigare samma dag? Sara visste inte vad hon skulle tro. Hon visste heller inte vad hon skulle hoppas på. Hon hade varit säker i flera veckor på att Robin som var namnet på killen som kallat henne "utlänning" gillade henne, han hade skickat såna där vibbar. Hon hade tyckt sig se honom le flera gånger när hon tittat åt hans håll. Hon hade också tyckt att han gått ovanligt nära henne ut genom klassrummets dörrar varje gång läraren sagt att dagen var slut. Hon hade till och med tyckt sig se honom titta på henne ett antal gånger. Titta, sådär som man gör när man är intresserad av någon. 
 Kanske hade hon misstolkat alla dessa vibbar? Varje gång han lett hade kanske bara en kompis sagt något roligt. Varje gång hon känt att han gått nära henne med flit, hade han kanske bara skyndat ut ur klassrummet för att äntligen få sluta. Varje gång han tittat på henne hade han kanske bara tittat och undrat; "Vem är den där utlänningen egentligen?. 
 Nej, nu måste hon sova, klockan var redan halv tre och hon var trött som en åsna. Hon försökte och försökte, men av någon anledning kunde hon inte somna. Hon låg och tänkte hela natten om vad Robin sagt rakt framför hennes ansikte. Klockans timmar bara rusade förbi och plötsligt var klockan halv sju. Roxanna hade inte sovit en blund denna natt, och vilken minut som helst skulle hennes mamma komma in i hennes mörka sovrum och tända lampan samtidigt som hon sa "Det är dags att vakna nu, klockan är snart sju". Precis som Roxanna visste kom hennes mamma in just före sju och sa exakt samma ord som hon sagt ända sedan Roxanna börjat ettan. Nu gick hon sista året på grundkolan. Tänk ändå, bara 4 månader kvar innan hon fick byta klass och börja helt på nytt. Oj vad hon längtade till dagen då hon åter igen fick presentera sig med bara sitt namn utan att någon annan skulle veta vem hon var utom hon själv.

Love it or hate it (: