Som ni kanske inte vet, så älskar jag att skriva! Berättelser, krönikor, inlägg i bloggen osv. Därför är också svenska ett av mina favorit ämnen tillsammans med Syslöjd och Bild! Här har ni en liten smak-bit på en slags novell jag jobbar med just nu;

Gråten i Roxannas halls satt fortfarande kvar. Varför kunde hon inte bara låta sig själv börja gråta? Vad var det hon var rädd för egentligen? Vad spelade det för roll om hon grät, alla gråter väl ibland?

 Nu satt hon bara där och tittade rakt in i väggen, utan att ha någon att prata med, utan att ha någon som tröstade henne. Visst älskade hon sin mamma över allt annat, och visst kunde hon prata om nästan allting med henne, men inte om detta. Hon kunde inte ens prata med sin bästa vän Carla om det som hänt i skolan denna kalla torsdagsmorgon. På något sätt skämdes hon. Hela tiden försökte hon intala sig själv att det inte var något att bli ledsen för, ingenting att bry sig om. Glömma är vad hon ville göra, bara glömma hela dagen som just passerat. 
 Om och om igen funderade hon på vad som egentligen gjort henne så ledsen. Vad spelade det för roll om killen hon vart kär i sedan 7:an inte visste hennes namn och istället för hennes namn kallade henne "utlänningen"? Var det för hennes smått bruna hy eller ovanliga sätt att prata på han kallat henne "utlänningen" tidigare samma dag? Sara visste inte vad hon skulle tro. Hon visste heller inte vad hon skulle hoppas på. Hon hade varit säker i flera veckor på att Robin som var namnet på killen som kallat henne "utlänning" gillade henne, han hade skickat såna där vibbar. Hon hade tyckt sig se honom le flera gånger när hon tittat åt hans håll. Hon hade också tyckt att han gått ovanligt nära henne ut genom klassrummets dörrar varje gång läraren sagt att dagen var slut. Hon hade till och med tyckt sig se honom titta på henne ett antal gånger. Titta, sådär som man gör när man är intresserad av någon. 
 Kanske hade hon misstolkat alla dessa vibbar? Varje gång han lett hade kanske bara en kompis sagt något roligt. Varje gång hon känt att han gått nära henne med flit, hade han kanske bara skyndat ut ur klassrummet för att äntligen få sluta. Varje gång han tittat på henne hade han kanske bara tittat och undrat; "Vem är den där utlänningen egentligen?. 
 Nej, nu måste hon sova, klockan var redan halv tre och hon var trött som en åsna. Hon försökte och försökte, men av någon anledning kunde hon inte somna. Hon låg och tänkte hela natten om vad Robin sagt rakt framför hennes ansikte. Klockans timmar bara rusade förbi och plötsligt var klockan halv sju. Roxanna hade inte sovit en blund denna natt, och vilken minut som helst skulle hennes mamma komma in i hennes mörka sovrum och tända lampan samtidigt som hon sa "Det är dags att vakna nu, klockan är snart sju". Precis som Roxanna visste kom hennes mamma in just före sju och sa exakt samma ord som hon sagt ända sedan Roxanna börjat ettan. Nu gick hon sista året på grundkolan. Tänk ändå, bara 4 månader kvar innan hon fick byta klass och börja helt på nytt. Oj vad hon längtade till dagen då hon åter igen fick presentera sig med bara sitt namn utan att någon annan skulle veta vem hon var utom hon själv.

Love it or hate it (: